Oftast går det till på samma sätt. Något skakar om båda: ett kort svar, en inställd plan, tröttheten efter en tung vecka. För någon med en ängslig anknytningsstil (kallas ofta ambivalent eller otrygg-ambivalent anknytning) är det viktigaste i den stunden att få tillbaka kontakten: prata igenom det och höra att allt är bra, nu och inte i morgon. Någon med en undvikande anknytningsstil (kallas också otrygg-undvikande) behöver det motsatta: gå undan och reda ut det på egen hand tills känslorna har lagt sig. Var och en gör det som brukar ge lugn.
Varje drag träffar dessvärre rakt på en öm punkt hos mottagaren. För den som har undvikande stil känns en rad frågor och meddelanden som press, och reträtten blir djupare. För den som har ängslig stil ser tystnaden ut som att känslorna kallnar, och trycket ökar. Efter några varv handlar grälet inte längre om det korta svaret utan om själva cirkeln: ”Du lyssnar aldrig” mot ”Du ger mig ingen luft”. Många beskriver det som en fälla, en dragkamp mellan närhet och distans. Parforskare kallar det ett mönster av krav och tillbakadragande.
Bakom de två stilarna ligger två axlar. Den ena mäter oro i nära relationer. Oro betyder här oro för att någon som står dig nära ska dra sig undan eller lämna dig, inte oro i allmänhet. Den andra mäter undvikande av närhet: hur obekvämt det känns att komma någon mycket nära. Forskningen ser cirkeln märkbart oftare när minst en av de två har höga värden på någon av axlarna. I en enkät med 147 par beskrev sådana par större skillnader i hur mycket närhet var och en ville ha, och mer av krav och tillbakadragande, än par där båda hade en trygg anknytningsstil (Millwood och Waltz, 2008). I en annan studie rapporterade par där båda hade ett otryggt mönster mest av krav, tillbakadragande och ömsesidigt undvikande, medan par där båda hade trygg stil beskrev den mest konstruktiva kommunikationen (Domingue och Mollen, 2009).
