Tecknen på en rädd-undvikande anknytningsstil kommer ofta som tvära kast: ett steg mot någon, sedan ett steg tillbaka. Känner du igen dig nedan? Se det som en anledning att titta närmare, inte som en dom: testet visar mönstret mer exakt.
Du ställer in det du längtat efter. I en vecka ser du fram emot att träffa någon du håller av, och kvällen före hittar du ett skäl att boka om. Det är inte likgiltighet: ju närmare dagen kommer, desto starkare blir rädslan att göra någon besviken på nära håll.
Varma ord väcker misstanke. Du anar oråd när någon berömmer dig eller säger hur mycket du betyder: det finns säkert en hake, eller så håller det inte. Det är ett sätt att rusta sig för en besvikelse, så att den inte kommer som en överraskning.
Tystnad väcker de värsta tankarna. Två timmar utan svar från någon du håller av, och du har redan en berättelse om varför man har tröttnat på dig. Så kommer ett varmt svar, och i stället för lättnad vill du dra dig undan: oron slår om till försiktighet.
Impulsen att lämna först. När en relation ser ut att gå mot sitt slut får du en impuls att själv avsluta den först. Då har du smärtan under kontroll, fast det efteråt ofta visar sig att hotet bara fanns i dina förväntningar.
Att be om hjälp är dubbelt riskabelt. Du behöver stöd, men att be om det känns som ett vågspel: svaret kan bli nej, och blir det ja står du i skuld och blir sedd på nära håll. Att tiga verkar lättare, och sedan gör det ont att ingen förstod.
Gräl kastar dig mellan ytterligheter. Ena timmen vill du reda ut allt på en gång, nästa vill du försvinna och inte prata med någon. Båda reaktionerna är äkta: du vill bevara bandet och skydda dig själv på samma gång.
Ingen ro, varken ensam eller tillsammans. När ingen finns omkring dig längtar du efter människor, och när de väl är nära vill du gömma dig. Varken ensamhet eller närhet ger riktig vila, och det tröttar mer än var och en för sig.





