Det korta svaret: det förändras, men långsamt. En metaanalys av 127 studier följde anknytning från spädbarnsåren till tidig vuxen ålder, och samma människor testades på nytt allt från två veckor till 29 år senare. Korrelationen mellan tidigare och senare mätningar låg på ungefär 0,39 (Pinquart med flera, 2013). Det är en måttlig stabilitet: märkbar, men långt ifrån fullständig, och för många ändras bilden med åren.
Anknytningen fortsätter att förändras också i vuxen ålder. En studie följde samma människor från tonåren till hög ålder och mätte anknytningen på två axlar. Den första heter oro i nära relationer. Oro betyder här oro för att någon som står dig nära ska dra sig undan eller lämna dig, inte oro i allmänhet. Axeln undvikande av närhet visar hur obekvämt det känns att komma någon mycket nära. Oron minskade i genomsnitt med stigande ålder, tydligast i medelåldern och senare, medan undvikande av närhet avtog gradvis genom hela livet (Chopik med flera, 2019). De som levde i ett förhållande hade oftast lägre värden på båda axlarna.
Den mer användbara frågan är alltså vad som faktiskt får en stil att ändras. En stil håller i sig så länge erfarenheterna bekräftar den, och den förändras när de börjar berätta något annat (Fraley och Roisman, 2019). Förändringen kan gå åt båda håll: svåra förluster kan göra en människa mer på sin vakt, och goda relationer kan ge känslan av trygghet tillbaka.
