Psykiatern John Bowlby beskrev anknytning som ett medfött system: den som blir rädd söker sig till en person som ger skydd, och nära den personen känns det tryggt (Bowlby, 1969). För små barn är det oftast föräldrarna, och hos vuxna får en partner, nära vänner och ofta också föräldrarna den rollen. Systemet aktiveras starkast vid stress, sjukdom eller separation.
En anknytningsstil beskriver hur systemet brukar fungera hos en viss människa. En del har lätt för att be om stöd och lika lätt för att vara på egen hand, andra är rädda för att bli lämnade, och åter andra klarar sig helst själva. Mönstren växer fram ur erfarenheter, och inom psykologin har de studerats i mer än ett halvt sekel, ända sedan Bowlby.
Några ord om barn: deras anknytning studeras med andra metoder, och kategorierna för barn (ofta betecknade A, B, C och D) motsvarar inte de vuxnas stilar ett till ett. Resten av sidan handlar om vuxna och om hur stilarna hänger ihop som system.
